Stormen Knud passerade Stockholm fredag/lördag och jag hittade en lucka i familjepusslet där jag kunde vindsurfa lördag morgon/förmiddag. Lite svårtplanerat eftersom vridet från SV upp till Väst skulle komma någon gång under förmiddagen. Min plan var i alla fall att komma iväg tidigt och hinna köra Kärringviken när vinden ännu inte vridit upp för mycket mot väst. Det naturliga annars hade väl varit att köra västvinden från lunch på Stenstranden, även om vågorna nog skulle vara ganska respektingivande när de smällde upp mot stenarna på Stenstranden.
Hur som helst, jag kom iväg lite sent men var i alla fall nere på Torö kl nio. Det var redan fullt på parkeringen och det var solklart att det blåste. En rapport sa 4.2 och bra vinkel för Kärringviken så jag körde vidare på min plan. Väl nere i Kärringviken verkade det som att vridet upp mot väst redan hade börjat. Eftersom jag glömt mastförlängaren och var tvungen att springa upp till bilen igen passade jag på att ta med min större freestyle wave eftersom vinden inte riktigt kom in i Kärringviken.
Jag tror det var ett bra val då jag kunde ta klart bättre höjd än de andra som var ute i viken och jag kunde därför komma upp dit vinden var renare. Jag körde mellan grynnorna ute vid Stenstranden och den södra udden på Kolguskär. Jag är fortfarande lite ringrostig eftersom detta bara var min andra session i år, men det var riktigt kul att få vindsurfa i full planing och känna på lite vågor vid udden på Kolguskär. Dock fick jag erfara den hårda vägen att det faktiskt finns en del stenar där... Mitt i en gipp sa det PANG! och jag hade ingen fena längre. Lite jobbigt eftersom det ändå är en bit tillbaka till stranden där jag startade och man vill absolut inte blåsa ner förbi den...
Jag tog först till det gamla survivalknepet att sätta hängselen runt aktern på brädan för att ge någon stabilitet, men det var rätt svårseglat och den satt inte heller kvar riktigt bra. Som tur är kom dock den dåliga vinkeln i Kärringviken till min räddning här eftersom jag kunde ligga och dras efter brädan med seglet någon meter ovanför vattenytan och hamna raka vägen tillbaka i Kärringviken. Så efter en 10-15 minuters bodydrag var jag tillbaka där jag började, en fena fattigare. Vardagen kallade och det var bara att packa ihop och åka hem, trots allt ganska nöjd med att ha fått segla Torö en gång till i år. Även om jag förstår att dom som seglade Stenstranden på eftermiddagen måste ha haft fantastiska förhållande, så länge man klarade av att ta sig ut genom brytet.
